Noa vaknade imorse och väckte inte oss, utan satte på barnkanalen istället.
Jag skulle för en gångs skull äta frukost hemma (annars gör jag det på jobbet) och ropade till honom att han skulle komma och sätta sig vid bordet. Han kom inte, jag ropade igen, jag åt upp frukosten, jag gick på toa och borstade tänderna och skulle åka.

Då.

Då slet han sig från tv:n och ville äta frukost med mig. Så jag förklarar att jag redan har ätit frukost och att "jag ju ropade på dig flera gånger".

Då slänger min lilla fina fyraåring ner på golvet, gråt sprutar ur ögonen och han snyftar fram "förlåååt mamma!". "Förlåååååt, snälla mamma förlåååååt! Jag vill äta frukost med dig, snälla förlååååt!"

Det hade inte känts hel fel att slänga mig ner på golvet och kramas och säga "det är ok, jag stannar hemma idag och vi kan kramas och mysa hela dagen". Istället fick det bli att jag satte mig ner vid bordet och åt upp lite brödkanter som jag hade lämnat, samtidigt som han åt sin frukost.

Och så var allt frid och fröjd. För honom.
Jag åkte till jobbet och har fortfarande ont i magen över att min fyraåring ber om förlåt för att han missade chansen att äta frukost med sin mamma.