Imorgon är dagen D.
Imorgon fyller jag 25.
Så mycket som jag har tjatat om detta kan det väl inte ha gått någon förbi?

Och jag vill ta tillfället i akt att reda ut det här med ålderskrisen. För jag vill inte att någon ska tro att jag går omkring och tycker att jag har blivit gammal. Herregud, 25 år! Det har jag längtat jättelänge efter att bli. Äntligen kan jag tas på allvar. I alla fall lite mer. Och i alla fall kanske det inte är min ringa ålder som gör att jag uppfattas som oallvarlig.

Nej, ålderskrisen handlar om känslan av att inte ha uppnått något. Inte på något sätt om rädsla för rynkor eller för att snart är jag 30 eller att om 15 år är jag fyrtio och medelålders.  Faktiskt inte alls. Utan just det att nu är jag 25 år. Jag kan inte påstå mig vara superung längre. Jag är vuxen. Jag är närmre 30 än 20. Och om jag inte ens är i närheten av något av det jag trodde att jag skulle ha gjort när jag var 25, hur jäkla lovande är det?
Däri ligger pudelns kärna.

Rynkor, bring them on. Eller nej, helst inte. Men ni fattar liksom hur jag försöker illustrera att jag inte är rädd för att bli äldre? Utan för att tiden att bli något mer börjar rinna bort. Man kan inte tänka "sen ska jag... bli någonting" i all evighet.

(Sen kan man väl förvisso fråga sig varför det är så otroligt viktigt för mig att bli något. Att uppnå något. Att bli mer.
Att bli någon. Men den frågan får ni ta med min mamma. Och möjligtvis mina lärare genom åren.)

Men rent kortfattat:
Jag har växt upp i tron att jag ska bli någon slags Hanna Fridén (ja, jag har en hangup på henne. Jag vet.)
Och hade femtonåriga Ellen sett 25-åriga Ellen hade hon blivit mäkta besviken.
Så därför ålderskrisar jag.
Och jag vet att det är patetiskt.
Men jag är åtminstone inte rädd för rynkor.