Vi har en liten diktator hemma. Han kallas för Tito. Mest för att Tito var den snällaste diktatorn vi kunde komma på, det kändes lite småelakt att kalla sin söta lilla älskling för Hitler.

I alla fall, ibland är livet med Tito lite jobbigt. Det vet alla som levt i en diktatur någon gång.

Som när P ska läsa på juicepaketet vid frukost men inte får, för Tito säger att det är mammas juice. Eller som när jag försöker sitta i soffan i fem minuter men inte får, för jag ska stå bredvid när Tito åker sin bil. Tito bestämmer väldigt mycket faktiskt. Just nu tänker han bestämma att jag inte alls ska blogga, utan att jag ska läsa Pippi istället. Försöker kontrollera media och det fria ordet minsann, precis som en äkta diktator.

Ibland är det inte så farligt med allt han bestämmer. Det är väl ok att se på Nalle Puh istället för scrubs, eftersom man inte har något val när Tito pekar med fingret på tv:n och säger "Puh!!". Däremot är det lite värre när man försöker packa saker inför kommande veckan man ska vara borta, och Tito vägrar acceptera att kläderna ska ligga i väskan. *Undrar ifall riktiga Tito hade raseriutbrott på golvet med tårarna sprutandes?*

Som tur är har Tito sina trogna undersåtar katterna att bossa över, även om jag och P inte alltid lyder. Stackars katter, men Tito är nöjd. Han har stenkoll på sina undersåtar.

Nu ska jag försöka posta det här inlägget innan Tito censurerar mig, sen ska jag smyga ut i köket medan han tittar på Fifi, och försöka fixa lite frukost. (Han åt upp min fil, så jag måste fixa ny frukost.)

Som tur är brukar han vara söt också, vår Tito. Rätt sjujäkla mycket sötare än originalet, kan jag lova! Men strängare också, tror jag minsann!