Vi har harkrankar överallt. Det är så otroligt vidrigt, de är ju som oversized spindlar, som kan flyga! *ryser* Och våra värdelösa katter dödar inte ens de vidriga små krankarna, utan sover istället. Fast några harkrankar har tydligen dött ändå (självdött?) eftersom jag hittar harkrankslik när jag sopar.

När man kommer hem till oss sitter det oftast en eller två på ytterdörren. Sen säkert en i hallen. En eller två i varje rum. När man sover kan man hörra dem surra runt. Viiiiidrigt! Jag vet inte vad vi ska göra heller, om vi stänger alla fönster dör vi ju av värmeslag istället?

Det enda bra med de jäklarna är att det kan vara lite kul att se sin man försöka slå en harkrank med en tidning, och misslyckas typ 50 ggr i rad. Till sist satt till och med N och hånskrattade åt sin pappa eftersom han var så seg. Det är min son det!

Dessutom blir det en inre konflikt i mig varje gång jag ska säga "harkrank". Jag växte upp med att det heter "harskrank", och så har jag fått lära om. Så varje gång jag ska säga ordet så får jag liksom tänka om. Och det är inte så effektivt. "Älskling, kom och döda harskr...harkrank... äh va fan, döda megaspindeln med vingar fort som fan!!"