En fest som börjar såhär:



måste ju helt enkelt vara rolig, härlig och väldigt trevlig!
Mer än så måste kanske inte sägas?
Tv-serietema är dock en hit. Kan rekommenderas.

"Hej och välkomna hit alla föräldrar. Ikväll har vi ju samlats för att lyssna på en kvinna som är raspedagog. Hon arbetar alltså på en förskola där de har börjat med att uppmärksamma att svarta och vita barn är lika mycket värda. De ska alltså få lika mycket tid och uppmärksamhet, och så. Vi vet att det kan vara lite provocerande, det här att svarta och vita barn skulle vara så lika, men ni kan ju lyssna och sen ställa frågor i efterhand?"

"Ja, hej. Jag heter alltså Anette och ska idag prata om hur vi på vår förskola har arbetat med att bemöta svarta och vita barn på samma sätt. Vi har försökt att inte låta våra föreställningar om hur svarta barn är och beter sig ligga i vägen för hur vi bemöter dem. Vi har också försökt jobba med våra fördomar om vad svarta och vita är bra på. I början var det här jätteprovocerande för våra föräldrar. De sa saker som "Men, mitt svarta barn ÄR som han är för att han är svart! Ska ni börja sudda ut alla skillnader mellan oss färgade och er helyllesvenskar så blir det ju jättetråkigt. Det ligger ju i generna!".  Men sen började de mjukna lite, och nu är det faktiskt så att ett svart barn kan komma i en grön tröja till förskolan! Och det är ju lite speciellt, men det går ju.

Och visst, det ÄR förmodligen skillnad på svarta och vita. Kanske det är så att svarta har rytmen i blodet, och att vita är bättre på att skriva snyggt. Men för det kan man ju försöka att inte tänka "Jaha, det är ett svart barn, hen måste vara så.."."


Byt ut "svart" och "vit" mot "pojke" och "flicka" och "ras" mot "kön", så är det inte längre 1940-tal, utan 2009.
Missförstå mig rätt, jag är glad att en genuspedagog kom till vår förskola.

Men inte fan ska det behövas.

Så här är det alltid i vår familj. När livet är bra så är det superbra. Allt går som på räls. Och när det är dåligt (eller alltså, inte dåligt. Men kanske lite sämre än för några veckor sen) så ska allt krångla.

Så jag borde inte bli förvånad när person efter person lämnar återbud i sista sekund till min födelsedagsfest i helgen. Inte heller borde jag ha fått upp hoppet om att vi skulle få ett bra besked (typ; den har växt bort) angående Emmys förkylningsastma. Jag borde självklart ha förutsett att huset i måndags inte var något för oss, och jag kan med största sannolikhet lova att vi kommer älska det hus vi ska titta på nu på måndag. Och sen kommer vi förlora budgivningen.

Vidare är det ju konstigt att jag inte insåg att vårdcentralen skulle ha slarvat bort mitt läkarbesök som jag har oroat mig för och förberett mig inför. "Näe, du verkar ha blivit ombokad. Men jag ser inte till när" och när jag väl fick träffa någon, så var det självklart inte en läkare utan en distriktssköterska "Remisser? Nej, då måste du ju träffa en läkare förstår du". Duh!

Med andra ord går jag omkring och muttrar och svär lite där hemma. Mitt bland rosslande barn (för så klart måste minst ett barn bli sjukt så fort vi har något inplanerat) och smuts (vem fan orkar städa när man är arg?).

"När livet ger dig citroner, så skär du dem i bitar och använder till tequila."
Är det inte så det sägs?

Det här med att köpa hus har blivit ett projekt som för oss är övermäktigt. Att skaffa barn var ett beslut som inte tillnärmelsevis var lika svårt att ta. Det beslutet drömde och planerade vi oss fram till. Och det slutgiltiga beslutet  levererades med rosor till min arbetsplats. (Låter det märkligt? Synd.)

Lite känner jag nu att jag gärna skulle få en bunt rosor levererade till min arbetsplats, med ett kort på ett hus nedstucket i buketten. "Här är vårt nya hus älskling. Jag har redan kollat upp allting. Det finns en superb förskola utanför ytterdörren, det är en garanti på att vi aldrig kommer behöva göra något svårare än att tapetsera om, och goda grannar ingår på köpet."

Men så är nu inte verkligheten. Så vi går på husvisning efter husvisning, och varje gång måste vi flytta in i tankarna. Om det kunde räcka med att leta tapeter på nätet, eller möblera de olika rummen på skissar hade jag inte klagat. Men eftersom vi har barn måste vi även ta med dem i beräkningen (för det vore ju lite osnällt att lämna dem kvar i den tomma lägenheten).

Således har jag ringt runt till förskolor i länets alla hörn. Jag har frågat om portfolios, om genus, om skamvråer. Jag har mätt avstånd till förskolor från jobb, från universitetet, från makens fiktiva framtida jobb, från nuvarande förskolan till det hus vi för tillfället är intresserade av. Jag har även kollat upp bussar, och jag har undersökt radonhalten i området. Jag har mätt avstånd från trädgårdsgräns till närmsta större väg, och jag har kartlagt närmaste badplatser.

Och nu är jag så trött! Jag orkar inte flytta hur många gånger som helst. Låt så vara att jag inte har packat några fysiska kartonger, men rent psykiskt har jag flyttat ett 20-tal gånger nu.

Kan vi inte bara få komma hem snart?

Alltså.

Fikarummet på jobbet är ju ett jävla minfält. Jag förstår inte hur jag ska lyckas arbeta på någon arbetsplats någon längre tid? Till sist kommer jag ju bli den där "jobbiga som alltid ska ha rätt". Även om mina intentioner är att hålla käften och vara söt.

Varenda ämne kan ju leda till en idiotkommentar. Ta till exempel barn. Man tycker ju att lite samtal om barn och barnbarn i fikarummet är rätt neutralt? Ingen vild diskussion kan väl uppstå? Jodål...

Det börjar lite oskyldigt med att jag råkar nämna att vi ska till vårdcentralen med ettåringen. Sen hoppar det lite hit och dit och slutligen har vi landat på "ja, jag tror faktiskt att barnen skulle må bättre av att inte vaccineras, jag tror inte att det är något bra. Man kan ju få värre sjukdomar av vaccinet än om man inte vaccinerar" Och så blir jag den tråkiga som måste rätta med ett "ja, vaccination är inget man tror på. Det är bara att vaccinera. Barn i västvärlden DÖR för att idioter till föräldrar har gått på gamla myter som har överbevisats flertalet gånger."

Eller vad sägs om ämnet mat? Byta recept med andra? Det låter ju så otroligt oskyldigt. Jodå...
Men sen tar jag upp ett gott pastarecept varpå LCHF-fanatikern påpekar att kolhydrater är ett gift, och att om folk enbart åt kött och fett skulle det knappt finnas sjukdomar i världen. Och dessutom är det så onyttigt med pasta och potatis och ris att man omöjligt kan gå ner i vikt på det sättet, för kroppen är ingen maskin.

Jag blir galen! Det är väl en sak när man har olika åsikter. Jag kan ta att folk tycker att IPRED är skitbra. Eller att det är bra med hårdare straff i skolan. Då kan man ju diskutera.

Men jag kan inte, och vill inte, diskutera med människor som hårdnackat hävdar något som är fel. Helt komplett fel och motbevisat. Eller människor som inte lyssnar. Som har bestämt sig.

Och vad gör jag? Ger jag upp och säger "ja ja, du har säkert också rätt". Knappast va?
Jag går upp till kontoret ifrån fikarummet och googlar upp forskningsrapporter och undersökningar och statistik.
Och mailar det till personen i fråga. Oavsett om det gällde bilbarnsstolens bakåtvända position eller det faktum att Kevin troligtvis har en pappa som heter Ronny snarare än Carl-Gustav.

Jag ger det här jobbet ett halvår till innan jag kommer behöva fika nere hos vaktmästarna.
Någon som vill satsa emot?


(Och ja. Det är riktigt besvärligt att ha rätt hela tiden. Att alltid veta bäst. Men någon ska ju göra't.)

Hade jag fortfarande studerat medie- och kommunikationsvetenskap hade jag så otroligt gärna skrivit min c-uppsats om bloggande, och då med ett klassperspektiv på det. Vilka är det som bloggar? Vilka sorters bloggar är det som blir populära? Vilka bloggar är det som får synas i respekterade sammanhang? Vilka klassmarkörer ses inom bloggandet? Det finns ju så otroligt mycket material.

Bara det att illa stavade modebloggar skrivna av tjejer med konstiga namn/som har barn med konstiga namn, är så otroligt populära, men ändå har noll credd.  Eller de mer professionella modebloggarna som det lyssnas på, men enbart inom deras subkultur: mode. För i den verkliga (manliga/elitistiska) debatten är det samma sak där. "Dessa modebloggare..." som man pratar om. Inte lyssnar på. (Jag är ju precis likadan. Jag säger inget om det.). Och jag vill bara säga att jag inte är helt blåst. Jag fattar själv att om man bloggar om mode är det inom mode man blir en auktoritet. Men det är inte riktigt så enkelt. För dessa bloggare blir liksom ett mål man kan driva med. Men aldrig ta på allvar. Däri ligger det intressanta.

Eller det faktum att "alla" akademiker länkar runt till varandra tills läsarna inte är säker på vem som sa vad. Eller framförallt varför. Alla dessa otroligt duktiga, smarta och kunniga frilansande unga tjejer och killar som skriver så vettiga saker. Hela tiden. Om intressanta ämnen. Bara det att det hade kunnats kokas ner till i princip en och samma blogg. Eftersom de är så ivriga med att visa att de också är en del av den bloggdebatt som pågår just för det tillfället. Eftersom de också vill säga precis vad de tycker eftersom alla deras bloggkompisar har avlämnat sin analys. (Och jag hade gärna varit precis likadan. Jag säger inget om det.)

Vem som man lyssnar på, och vem man pratar om är enorma klassmarkörer. Linda Rosing (som ju alltid får stå som den eviga symbolen för underklassen) har en (enligt henne) otroligt populär blogg. Som mig veterligen inte citeras annars än om man vill prata om henne. Medan oändligt mer okända bloggar, som kanske har en tusendel av hennes läsare, får utrymme i dagstidningar. Eftersom de tillhör eliten. Inom bloggvärlden.

Det är ju absolut inget nytt under solen. Och det jag har skrivit här ovan är ju (precis som 99% i alla bloggar) redan sagt. Eller skrivet. Men det intressanta är offentligheten. Att det alltid har funnits en elit som får uttala sig, det är inget nytt. Det intressanta, och klassmarkerande (sen om man vill diskutera klass i det "gamla" perspektivet, eller om man vill formulera nya klassbegrepp för den slutna värld som bloggosfären ofta är), är att de som hörs mest, de som folk läser mest, det är ändå inte de som får komma till tals.

Det finns så mycket att ta av. Jag vill skriva uppsats igen. Eller en bok.
Fast det har jag ju redan konstaterat att det inte kommer hända.

Men eftersom jag alltid är långt efter min samtid, finns det säkerligen redan en sådan bok?
Så om någon har lust att lämna en titel i kommentatorsfältet, skulle jag bli mycket glad.

En kompis berättar att hennes unge verkar känna henne så bra. Han vet vad hennes favoriträtt är, vilken hennes favoritfärg är och sånt. Skulle jag fråga Noa något sånt skulle han säga "what now?". Eller det skulle han ju inte, eftersom han enbart är fyra år. Han skulle säga "ehh... vet inte?". Men han har rätt bra koll på sin kära mor ändå.

Som i helgen när han och hans moster lekte med en boll på golvet. Han frågade om jag ville vara med och jag sa nej. Varpå han konstaterar: "Du vill hellre slappa i soffan och dricka vin."

Favoritfärg, schmavoritfärg.
Jag är glad om han memorerar systembolagsnumret till mitt favoritvin.

"Jag tycker att det börjar gå till överdrift med det här med jämställdheten".
Say what? Idioterna har årsmöte igen (läs: mammor på Familjeliv.se). Hur katten kan det vara för mycket jämställdhet? Antingen är det ju jämställt, eller så är det inte. För mycket jämställdhet finns inte, då har det slagit över till ojämställt igen.  Hur kan man ens säga en sån sak? Finns det för demokratiska länder också? För medmänskliga nationer? För rättvisa domstolar?

Hur kan man ens snudda vid tanken att det vore fel att världen är jämställd. Att det inte är bra att barn får möjligheter de inte skulle haft för bara några år sedan?

Idioter är bara förnamnet. Det som skrämmer mig är att dessa föräldrar är så jävla vanliga. Deras ungar kanske går på mina barns förskola. Där föräldrarna på föräldrarådet tycker att det är hemskt och fy att barnen svär, men inte har några problem med diskriminering och våld. Och där jag sitter och håller käften för att jag är blyg och tyst och inte vill verka vara en rabiat feminist.

Fuck it. Om jag behöver vara rabiat feminist för att mina ungar ska få det bättre så får jag försöka överkomma tunghäftan.
Möjligtvis begränsa användandet av ordet "idioter" dock. Även om det ligger nära till hands.

Sista lediga dagen efter en långhelg eller ett lov eller en storhelg är alltid helt värdelös. Ungarna är trötta, föräldrarna är griniga och i kylen finns bara rester från mat man redan är trött på. Ju bättre ledigheten  har varit, desto värre är den här sista lediga dagen.

I bra familjer tror jag att man tar den här dåliga dagen till att vila upp sig. Barnen leker fint och stilla, föräldrarna påtar lite i trädgården och på kvällen myser man tillsammans med det överblivna godiset som inte ätits upp tidigare.

I vår familj åker man och handlar eftersom rester är äckligt. Väl i affären får både fyraåringen och lillasyrran vredesutbrott eftersom de är sjukt övertrötta efter en alldeles för rolig helg. Hemma igen fortsätter utbrotten och trotsen (från både föräldrar och barn) och till sist finns det bara två funderingar kvar när klockan är halv fem på eftermiddagen:

1. Varför i helvete gav vi bort nästan ett kilo godis för? Visserligen bantar jag, men ge bort godis? Major hjärnsläpp.

2. Visst är det väl läggdags i något land nu?

(Jag tänker helt ignorera att jag är lite rädd för påsken. Förra helgen gick jag upp fyra kilo. Av vad? Normal mat, en pizza samt tre stenhårda motionspass. Så vad en helg med påskmat, påskgodis och vin kommer göra, det vill jag inte tänka på. Så jag tänker inte på det. Försöker låta bli i alla fall.)

Påsken är lätt den bästa högtiden. Efter jul i alla fall. Man får godis. Man får god mat. Snyggt pynt. Ledighet. Vår.
Hur kan det gå fel liksom?

I år får jag dessutom träna engelska, då syrrans brittiske pojkvän kommer på besök. Jag har fräschat upp mina fraser rätt bra här hemma. "Do not touch that last piece of chocolate, it's mine!" "Since you're a guest here, we have a tradition... you change the diapers!" samt "the one that gets the lowest  scores on SingStars does the cleaning up after every meal".

Hoppas att han ska känna sig välkommen!

Glad påsk!

Jag skulle vilja dra tillbaka min skilsmässoansökan som jag skickade in häromdagen.
Det känns som att jag inte har tänkt efter ordentligt.
Förvisso är håret fortfarande lite gult, men å andra sidan är det ju påsk nu.
Och ja, han kom hem med choklad fast jag bantar. Men å andra sidan var det ju en fin gest.
Så jag har beslutat mig för att dra tillbaka den skilsmässa jag ansökte om i affekt.
Jag kan ju inte slänga ut en man som ger mig en weekendresa till Amsterdam i födelsedagspresent.

Om ni i tingsrätten har några frågor på detta kan ni maila mig på: [email protected]

Tack.

Imorgon är dagen D.
Imorgon fyller jag 25.
Så mycket som jag har tjatat om detta kan det väl inte ha gått någon förbi?

Och jag vill ta tillfället i akt att reda ut det här med ålderskrisen. För jag vill inte att någon ska tro att jag går omkring och tycker att jag har blivit gammal. Herregud, 25 år! Det har jag längtat jättelänge efter att bli. Äntligen kan jag tas på allvar. I alla fall lite mer. Och i alla fall kanske det inte är min ringa ålder som gör att jag uppfattas som oallvarlig.

Nej, ålderskrisen handlar om känslan av att inte ha uppnått något. Inte på något sätt om rädsla för rynkor eller för att snart är jag 30 eller att om 15 år är jag fyrtio och medelålders.  Faktiskt inte alls. Utan just det att nu är jag 25 år. Jag kan inte påstå mig vara superung längre. Jag är vuxen. Jag är närmre 30 än 20. Och om jag inte ens är i närheten av något av det jag trodde att jag skulle ha gjort när jag var 25, hur jäkla lovande är det?
Däri ligger pudelns kärna.

Rynkor, bring them on. Eller nej, helst inte. Men ni fattar liksom hur jag försöker illustrera att jag inte är rädd för att bli äldre? Utan för att tiden att bli något mer börjar rinna bort. Man kan inte tänka "sen ska jag... bli någonting" i all evighet.

(Sen kan man väl förvisso fråga sig varför det är så otroligt viktigt för mig att bli något. Att uppnå något. Att bli mer.
Att bli någon. Men den frågan får ni ta med min mamma. Och möjligtvis mina lärare genom åren.)

Men rent kortfattat:
Jag har växt upp i tron att jag ska bli någon slags Hanna Fridén (ja, jag har en hangup på henne. Jag vet.)
Och hade femtonåriga Ellen sett 25-åriga Ellen hade hon blivit mäkta besviken.
Så därför ålderskrisar jag.
Och jag vet att det är patetiskt.
Men jag är åtminstone inte rädd för rynkor.

Jag undrar om följjande:

Fru sitter med blonderingsfärg i håret
Make: Du! Skölj håret! Jag glömdeblanda i blonderingskrämen.
Fru: Du skojar?!
Make: Nej! In i duschen, jag åker till ica och handlar ny färg.
Make kommer hem till fru med gult hår och säger: jag köpte lite choklad för att göra dig glad
Fru med gult hår: Jag BANTAR!
Make: Ojdå.
Make: Nu färgar vi om.
Fru: Jag hatar dig.

Jag undrar alltså om det räcker för att slippa betänkningstiden på 6 månader som vanligen behövs för skilsmässa?
Svara gärna till [email protected]

Jag har läst tillbaka i min blogg och insett hur mycket bättre den var förut.
För på sistone har den verkligen varit dålig.
Jag ber er kära läsare om ursäkt för detta.
(Och de tre läsare jag har är säkerligen väldigt tacksamma).

Jag lovar att inte blogga mer förrän det blir bättre.
Eller - jag lovar att försöka bli bättre.
Lite som att jag lovar att börja träna snart.

Nåt måste ju göras åt saken i alla fall.

Emmy 1.5 år, i morse när jag klädde på mig:

- Ä mamma tutte?
(Jag tar av mig morgonrocken)
- Dä mamma tutte!
(Jag tar på mig bh)
- Nä?! Borta!?
(Jag förbarmar mig och flashar mig lite)
- Nej. Däääää mamma tutte! Ha ha ha ha! Tutte!

Det känns som att tycker hon att ett bröst är så jäkla roligt, så kommer hon ha superkul när hon väl har hamnat i puberteten.

Jag har ont i halsen.
Jag har ont i halsen.
Det är irriterat och ömt i min hals.

Och detta, kära vänner, betyder att jag har en fullkomligt legitim anledning till att inte kunna gymma imorgon.

Onödigt lång parentes 1: (Nu kommer säkert någon påstå att man visst kan gymma med ont i halsen. Säkerligen någon sån person som inbillar sig att jag omöjligen kan gå upp ett kilo av att sova. Men då kan jag bara upplysa er om att jo, jag blir alltid alltid alltid jättedålig om jag anstränger mig fysiskt när jag har minsta lilla förkylningssymptom. OCH - jo, jag kan visst gå upp ett kilo av att bara sova. Precis som att jag kan gå upp två kilo av en pizza.. Ett halvt kilo av en chokladkaka etc. Det är ingen inbillning, det är fakta. Jag har bantat i över ett år (och det har gått jävligt bra, vill jag tillägga), så nog känner jag min kropp allt.)

Onödigt lång parentes 2: (Det här innebär alltså inte att jag inte ska träna alls. Det ska jag, ty jag vill inte behöva gömma mig i en burkhini i sommar. Mindre daller, mera... något som rimmar på daller och passar in. I alla fall, jag ska bara se till att nästa tid jag bokar inte är klockan åtta. På morgonen. På en fredag.  Det är allt. (Jag kämpar stenhårt med att undvika engelska ord. Lite beröm angående det skulle vara uppskattat.))

Imorgon bitti ska jag vara på gymmet för en genomgång av maskiner och sånt.
Klockan 08.00!
Jag är så jävla dum i huvudet, jag kommer hata mig själv.

Dessutom tänkte jag göra en fuling och inte låta den töntiga tonåringen som arbetar där (nu generaliserar jag bara hej vilt utifrån mina fördomar om gympersonal) visa alla sina fina maskiner.
Jag vill nämligen bara komma åt en maskin.
Den magiska "få mina lår att sluta dallra nu när de äntligen är nere i bra storlek så att jag någon jävla gång kan visa mig i typ... badkläder"-maskinen.

Undrar vad den heter på riktigt.

Idag var jag på radio och pratade humor.
(Och nej, jag tänker inte säga i vilket program, i vilken kanal eller vilken tid. Och alla kommentarer som avslöjar kommer raderas.)
I alla fall så svarade jag på frågan om ifall jag tycker att jag själv är rolig ibland.
Och på något sätt kändes det som att det inte var läge att dra upp "jadå, i morse lurade jag min unge att det stod en ponny i badrummet" som ett bra exempel.

Däremot avslöjade jag att jag ibland går och fnittrar åt mina egna blogginlägg.
Det är sorgligt.

1:a april är jäkligt mycket roligare när man har barn.
Ungar går ju liksom på precis allting, i morse lurade jag t.ex. Noa att det stod en ponny på toaletten.

Och han gick på det. Sucker!

Emmy däremot var inte lika glad över mitt aprilskämt.
Jag sa "titta Emmy, bajs på golvet" (hon tycker att bajs är äckligt) varpå hon med ett paniskt ansiktssuttryck springer iväg, i tårar. Hon stannar längst bort i hallen och storgråter och slänger förskräckta blickar bort mot det förmodade bajset.
Jag hann ju inte ens säga "april april".
Dessutom blev min man arg på mig och kallade mig okänslig och klumpig.
Jag tycker fortfarande att det var rätt kul.