Det här med att köpa hus har blivit ett projekt som för oss är övermäktigt. Att skaffa barn var ett beslut som inte tillnärmelsevis var lika svårt att ta. Det beslutet drömde och planerade vi oss fram till. Och det slutgiltiga beslutet  levererades med rosor till min arbetsplats. (Låter det märkligt? Synd.)

Lite känner jag nu att jag gärna skulle få en bunt rosor levererade till min arbetsplats, med ett kort på ett hus nedstucket i buketten. "Här är vårt nya hus älskling. Jag har redan kollat upp allting. Det finns en superb förskola utanför ytterdörren, det är en garanti på att vi aldrig kommer behöva göra något svårare än att tapetsera om, och goda grannar ingår på köpet."

Men så är nu inte verkligheten. Så vi går på husvisning efter husvisning, och varje gång måste vi flytta in i tankarna. Om det kunde räcka med att leta tapeter på nätet, eller möblera de olika rummen på skissar hade jag inte klagat. Men eftersom vi har barn måste vi även ta med dem i beräkningen (för det vore ju lite osnällt att lämna dem kvar i den tomma lägenheten).

Således har jag ringt runt till förskolor i länets alla hörn. Jag har frågat om portfolios, om genus, om skamvråer. Jag har mätt avstånd till förskolor från jobb, från universitetet, från makens fiktiva framtida jobb, från nuvarande förskolan till det hus vi för tillfället är intresserade av. Jag har även kollat upp bussar, och jag har undersökt radonhalten i området. Jag har mätt avstånd från trädgårdsgräns till närmsta större väg, och jag har kartlagt närmaste badplatser.

Och nu är jag så trött! Jag orkar inte flytta hur många gånger som helst. Låt så vara att jag inte har packat några fysiska kartonger, men rent psykiskt har jag flyttat ett 20-tal gånger nu.

Kan vi inte bara få komma hem snart?