Vad fan.
Så nu finns jag på http://enligtellen.blogspot.com/
Kom ihåg det!
Följ mig dit, det blir upprop där.
Och snart ska det nog kännas precis som hemma.
Och alla rss:are - följ med ni med.
(Gud vad jag kämpar. Komsi komsi älskade små bloggläsare)
Namnbyte
Blandkatterochkorvar kom ju till för att jag först tänkte blogga typ "idag var jag och Noa på bvc, sen gick vi hem till katterna". Nu är det inte riktigt så längre, och namnet låter så jäkla muppigt.
Men vad ska jag kalla bloggen? "Blondin-Ellen" känns ju lite... härmapa. "En chokladberoendes bekännelser" känns lite långt. "Ja, jag tycker att jag är bättre än andra" kanske fungerar som header, men inte som namn.
Så vad ska jag kalla bloggen? Några tips?
Kom och ta mig, lågkonjunkturen.
Blä, vilken skitdag jag har på jobbet idag.
Jag tänker inte skriva mycket mer än så, eftersom jag har satt någon slags regel för mig själv att inte blogga om jobbarkollegor och sånt. Känns lite oproffsigt.
Så jag nöjer mig med att konstatera att jag tydligen är inkompetent och lat.
Let's just hope att mina chefer inte håller med.
På lunchen ska jag därför gå och knarka tapeter.
Det visste ni kanske inte att man kunde?
Jodå, Pips kollektion är true uppåttjack.
Nu behöver jag bara lite choklad.
Och en svart klänning.
(Nej, den svarta klänningen hör förvisso inte ihop med min sinnesstämning idag. Men om man betänker att jag tänker gå ut och dricka alkohol och dansa på lördag (och därmed supa bort mina sorger, aka irritationsmoment), är klänningsletande ytterst högaktuellt. För hur deppig lär jag inte bli annars, om jag både är inkompetent, lat och ful i gamla paltor? Just det.)
Notera kategorin på detta inlägg.
Precis.
Samtal med Noa
Noa: Jaha
Jag: Tycker du att jag är en bra mamma?
Noa: Ja.
Jag: När tycker du att jag är en dålig mamma?
Noa: Aldrig. Men du är lite dum när du skriker på mig.
Jag: Vad ska en bra mamma göra då?
Noa: Ta upp en när man är ledsen. Bara en, inte två ska man ta upp
Spoken like a true storebror som kanske tycker att lillasyster tar lite mycket plats ibland?
IQ? (2)
"Undrar varför de är så enkelspåriga, det är ju alltid vinter. Lite tråkigt kanske, varför gör de så?"
Tjaa du, Ellen. Kanske för att det handlar om en PINGVIN?
Vem behöver en universitetsutbildning (del2)?
Det känns lite snopet att jag liksom inbillade mig att jag hade något att komma med, att jag visste nåt som andra inte vet. Att jag är kompetent inom mitt område.
När det i själva verket tydligen är så att inom information och kommunikation kan alla allt. För jag menar, alla kan ju skriva en text. Så alla kan vara reklamare. Alla har ju en egen blogg, så alla kan vara webdesignare. Alla har nån gång sagt något bra, så alla kan vara copys. Dessutom har ju alla sett ett reklamblad nån gång, så alla kan vara layoutare, informatörer, kommunikatörer.
Men samtidigt, jag ska inte vara bitter. Det är ju faktiskt rätt skönt att det fungerar så. Nu ska jag ta och knata till apoteket med ett egetskrivet recept på lite bantningspiller, uppåttjack och allehanda roligheter. Jag menar, jag har ju faktiskt sett Cityakuten, Grey's anatomy och House. Det måste ju göra mig till överläkare, allra minst.
(Möjlig spoilervarning)
Hörrni! Den här veckan börjar det. Nej, inte vinterdepressionen, den har nog redan slagit ut i full blom.
Jag talar om tv-serierna. Det är nu de drar igång. Inom en snar framtid kommer vi återigen kunna njuta av serier som The Office, The big bang theory, Grey's anatomy , Gossip Girl, Heroes, New adventures of old Christine, och... vad har jag glömt?
Det är nästan så att jag känner att mina små älsklingar (ihop med mitt älskade lilla hus) kan klara biffen, så att jag inte behöver kontakta vårdcentralen angående vinterdeppen. Men bara nästan.
Vem behöver en universitetsutbildning?
Öh, jaha? Du tror inte att jag listade ut det när jag var 12 år? Jag kan också upplysa dig om att jag flirtar väldigt mycket med män när jag är full, eftersom jag är osäker på att jag duger och därför behöver manlig bekräftelse för att höja min självkänsla. Big deal, det är inte precis så att man behöver 200 poäng psykologi för att kunna analysera sig själv.
Sitter inte alla på såna här kvasipsykologiska insikter som sig själva? Är det någon som bara "jahaaa! Anledningen till att jag är en bitch mot min kille är för att jag avskyr mig själv och är så rädd att han ska lämna mig att jag därför försöker driva honom ifrån mig innan han hinner såra mig, det hade jag aldrig fattat om du inte hade sagt det till mig."
Jag vill inte påstå att jag sitter på en djup självkännedom, men ärligt talat - sånt psykologiskt dravel som folk levererar som en ny och fascinerande sanning, sånt har väl de flesta koll på? Sen om det stämmer eller inte tänker jag inte ge mig in på, jag talar om klyschor som folk verkar tro att man inte vet om sig själv.
Så ja. Vi kan väl ta och dra lite såna klyschor nu, så ni fattar vad jag menar.
Jag är missnöjd med vad jag har åstadkommit i livet, därför klagar jag på de som har lyckats med ännu mindre. Herre på täppan is the shit. Jag gifte mig ung för att jag hade en idiot till farsa och behövde en mysig familjesituation för att känna mig trygg. Jag låtsas vara tuff och vass för att dölja att jag egentligen är osäker och blyg. Jag klagar på människor för att de ska tycka illa om det jag säger, inte om mig. Jag har djupa urringningar för att dra bort fokus från mitt trista ansikte. Eller vänta, det kanske inte hörde hit.
Där! Nästa gång det blir ramaskri för att jag klagar på några snabbköpskassörskor eller småbarnsmorsor med små Cevins, kan jag bara peka på det här inlägget.
Been there. Done the "psykoanalys".
Nu ska jag bara helgardera mig med att skriva att "vädurar ÄR faktiskt si och så". Ungefär lika vetenskapligt förankrat som "analysen" ovan.
Vem är du, vem är jag, levande charader.
För hur pinsamt blir det inte när ingen svarar? När det är tyst och dött i kommentarsfältet och det verkar som att inte en enda kotte läser. När jag får liksom lite skämtsamt skoja om att "hörrni, kom igen nu då" och det liksom framgår att jag tycker att det är jättepinigt att inte få någon respons.
Det är anledningen till att jag aldrig har bjudit ut någon. Tänk vad pinsamt när de säger nej och så står man där och hummar och brummar. Eller så svarar de inte alls. Usch.
Så nu hoppar vi den idén. Den dagen jag har många läsare ska jag ge mig på den grejen. Och passa på att ha en sån där frågestund som folk har. Sen så skulle jag passa på att byta till blogspot eller någon annan bloggportal också. (Kanske till och med ha ett bloggnamn som inte låter helt efterblivet)
Gud vad jag hatar blogg.se
Det måste vara den sämsta bloggportalen ever.
Men eftersom jag får kämpa med näbbar och klor för varenda liten läsare (och jag älskar er så mycket) vågar jag inte byta.
Så jag stannar kvar här. Vad är väl en bal på slottet?
IQ?
Jag antar att meningen är att övervägande delen av dessa scener ska uppfattas som negativa och jobbiga, men förutom någon enstaka (bland annat en med en rasse, och när är rassar inte obehagliga) är det bara skitroliga fester, glada människor, folk som dansar, har kul, festar och är galna.
Jag vet inte, jag kanske är fel målgrupp.
Men jag känner bara: "vill någon ha en utekväll med mig?"
Fashion, fashion, fashion.
Jag kan inte klä mig. Det är ingen självömkan, bara ett kallt konstaterande. Jag kan inte ens klicka hem trendiga kläder och matcha ihop, jag är ett lost cause. Tyvärr har det ju så klart smittat av sig på mina ungar. De har noll stilkänsla. Ingen av dem bryr sig ett skit om vad de har på sig (vilket förvisso är ett sundhetstecken men ändå) och när vi klär dem blir det ju knappast snyggt. Det är lekvänligt, det är färgglatt och det är barnvänligt. Men de är aldrig så här coola.
Så vad gör man? Går en snabbkurs? Försöker skita i det och tänka att alla har sin grej och min är nog inte att vara snygg? Kan man köpa en känsla för stil på blocket?
Jag behöver hitta en personlig stil.
Och sen skaffa lite kläder.
Grejen är att det skulle fortfarande bara vara ensataka klädesplagg som förvisso passar ihop, men som ändå ger ett trist slutresultat.
Lost cause.
Märkligt.
Den som får den ekvationen att gå ihop kan ju hojta till.
Isn't it ironic?
P har åkt iväg för att gå på återträff med högstadieklassen (svennebanan!).
Tio minuter efter att han har åkt upptäcker jag att toalettens spolningsfunktion har gått sönder igen och att toaletten nu står och brummar och rinner.
Är det inte typiskt?
(Ni som inte känner mig kommer nu sucka och tänka "gud vad typiskt, är det bara hennes kille som kan fixa toaletten bara för att han är man? Gud så ojämställt". Ni som faktiskt känner mig kommer tänka "stackars Ellen som är ohändigare än alla i hela världen". Det har inte med kön att göra. Det har med kompetens att göra. Eller brist på.)
Ett tips i all välmening 2
Nu kommer ännu ett ovärderligt tips från mig:
Har du tråkigt? Skaffa en fyraåring. Man har aldrig tråkigt med en fyraåring. Det är som att åka berg- och dalbana, upp och ner.
Nu har jag inte tid att blogga längre, jag måste gå och lyssna på en undanflykt som involverar en drake som jobbar med att riva saker och som gillar vitt. Och han jobbar med en mus, och musen tog sönder glaset som nu står trasigt på diskbänken.
Men i alla fall: en fyraåring - och du kommer aldrig ha tråkigt igen.
You've got me begging you for mercy
... att skriva poetiska oneliners om solsken i blick och vackra små ting.
...att lägga upp svartvita bilder på mig själv utan att ironisera över hur jag ser ut.
... att se poetisk och djup och sorgsen ut.
... men sen inser jag att det inte riktigt är jag. Vilket gör att dessa små projekt brukar sluta med ett asgarv från min sida.
(Eh... den som inte fattade att hela det här inlägget är en slags rökridå för att få en anledning till att visa upp min nya frisyr kan ju ta och ställa sig i skamvrån nu.)