Så här är det alltid i vår familj. När livet är bra så är det superbra. Allt går som på räls. Och när det är dåligt (eller alltså, inte dåligt. Men kanske lite sämre än för några veckor sen) så ska allt krångla.

Så jag borde inte bli förvånad när person efter person lämnar återbud i sista sekund till min födelsedagsfest i helgen. Inte heller borde jag ha fått upp hoppet om att vi skulle få ett bra besked (typ; den har växt bort) angående Emmys förkylningsastma. Jag borde självklart ha förutsett att huset i måndags inte var något för oss, och jag kan med största sannolikhet lova att vi kommer älska det hus vi ska titta på nu på måndag. Och sen kommer vi förlora budgivningen.

Vidare är det ju konstigt att jag inte insåg att vårdcentralen skulle ha slarvat bort mitt läkarbesök som jag har oroat mig för och förberett mig inför. "Näe, du verkar ha blivit ombokad. Men jag ser inte till när" och när jag väl fick träffa någon, så var det självklart inte en läkare utan en distriktssköterska "Remisser? Nej, då måste du ju träffa en läkare förstår du". Duh!

Med andra ord går jag omkring och muttrar och svär lite där hemma. Mitt bland rosslande barn (för så klart måste minst ett barn bli sjukt så fort vi har något inplanerat) och smuts (vem fan orkar städa när man är arg?).

"När livet ger dig citroner, så skär du dem i bitar och använder till tequila."
Är det inte så det sägs?