Ateist, javisst.
Så här i påsktider diskuteras religion flitigare än någonsin. Och då menar jag inte hur de kristna försöker ta patent på ännu en högtid (jag har säkert bloggat om deras stöld av julen någon gång), utan den diskussion som förs på bland annat Newsmill: om intellektuella svenskar som erkänner sig vara närapå bokstavstroende.
Alf Svensson har skrivit ett debattinlägg där han menar att det är ett sunt tecken. Att många stora vetenskapsmän genom tiderna har varit troende (att det kan ha något att göra med religionens utspriddhet i västvärlden kan ju aldrig ha något med saken att göra), att flera nobelpristagare har varit kristna (jag visste inte att ett nobelpris gav en ett frikort från alla slags dumheter?) och att ateister som hävdar att gud inte finns är fundamentalister.
Efter att således ha åberopat det gamla "min pappa är starkare än din", eller rättare sagt "ha ha, det finns smarta människor som tror på gud"-argumentet, är det ju alltid tryggt att hävda att eftersom något har varit så alltid, så är det säkert bra. Eller, för att många tror på något, så är det säkert sant. Eller, med hans egna ord:
"Enbart att påpeka - årtusenden bestyrker - att människan är en religiös varelse och att det verkligen ter sig lika normalt att tro på någonting som att tro på ingenting. Minst sagt."
Jag förstår inte riktigt vad det är han vill ha sagt? Att det finns vetenskapsmän som tror på gud? Att vissa nobelpristagare har trott på gud? Att folk alltid har varit religiösa? Men vad säger det? Ingenting. Ge mig bevis (finns inga!), ge mig trovärdiga resonemang (finns inga!), ge mig sannolika skäl (finns inga!). Ge mig något mer än "ni är bara dumma som inte tycker som oss för vi är faktiskt jättemånga och har faktiskt hållt på i flera tusen år så vi måste ha rätt, och det finns massor av saker som ni inte kan förklara, därför betyder det att vi har rätt!". Men mer än så får man ju aldrig.
Ett samhälle helt utan religion må vara en utopi, och säkert flera hundratals år bort. Men man kan ju alltid hoppas. Och man kan ju alltid önska att argument om att "min coola kompis tycker faktiskt" och "vi har liksom alltid gjort så" kunde få stanna i sandlådan.
För övrig tycker jag att slutklämmen i hans inlägg (som du kan läsa i din helhet via länken här nedanför) är både skrämmande och skrattretande på samma gång:
"Och mycket tyder ju på att allt fler, också bland intellektuella, åtminstone börjar ana. Det kan vara ett nog så stort steg mot Tron."
Tron. Med stort T. The tro.
Ana. Äh, jag orkar inte.
Ni ser ju själva vad han har skrivit. Hjälp.
(Här kan du läsa det själv: http://www.newsmill.se/artikel/2009/04/08/inte-ointellektuellt-att-vara-religios-0)
Alf Svensson har skrivit ett debattinlägg där han menar att det är ett sunt tecken. Att många stora vetenskapsmän genom tiderna har varit troende (att det kan ha något att göra med religionens utspriddhet i västvärlden kan ju aldrig ha något med saken att göra), att flera nobelpristagare har varit kristna (jag visste inte att ett nobelpris gav en ett frikort från alla slags dumheter?) och att ateister som hävdar att gud inte finns är fundamentalister.
Efter att således ha åberopat det gamla "min pappa är starkare än din", eller rättare sagt "ha ha, det finns smarta människor som tror på gud"-argumentet, är det ju alltid tryggt att hävda att eftersom något har varit så alltid, så är det säkert bra. Eller, för att många tror på något, så är det säkert sant. Eller, med hans egna ord:
"Enbart att påpeka - årtusenden bestyrker - att människan är en religiös varelse och att det verkligen ter sig lika normalt att tro på någonting som att tro på ingenting. Minst sagt."
Jag förstår inte riktigt vad det är han vill ha sagt? Att det finns vetenskapsmän som tror på gud? Att vissa nobelpristagare har trott på gud? Att folk alltid har varit religiösa? Men vad säger det? Ingenting. Ge mig bevis (finns inga!), ge mig trovärdiga resonemang (finns inga!), ge mig sannolika skäl (finns inga!). Ge mig något mer än "ni är bara dumma som inte tycker som oss för vi är faktiskt jättemånga och har faktiskt hållt på i flera tusen år så vi måste ha rätt, och det finns massor av saker som ni inte kan förklara, därför betyder det att vi har rätt!". Men mer än så får man ju aldrig.
Ett samhälle helt utan religion må vara en utopi, och säkert flera hundratals år bort. Men man kan ju alltid hoppas. Och man kan ju alltid önska att argument om att "min coola kompis tycker faktiskt" och "vi har liksom alltid gjort så" kunde få stanna i sandlådan.
För övrig tycker jag att slutklämmen i hans inlägg (som du kan läsa i din helhet via länken här nedanför) är både skrämmande och skrattretande på samma gång:
"Och mycket tyder ju på att allt fler, också bland intellektuella, åtminstone börjar ana. Det kan vara ett nog så stort steg mot Tron."
Tron. Med stort T. The tro.
Ana. Äh, jag orkar inte.
Ni ser ju själva vad han har skrivit. Hjälp.
(Här kan du läsa det själv: http://www.newsmill.se/artikel/2009/04/08/inte-ointellektuellt-att-vara-religios-0)
Kommentarer
Trackback