Nog för att jag kan vara opedagogisk ibland. För det kan jag verkligen.
Typ ryta i "men tyyyyst" när barnen har lekt "vem kan skrika hallå högst vid middagsbordet".
Eller kanske kasta iväg en penna när Noa för femte gången försökt rita på tangentbordet vid datorn när jag sitter och försöker skriva matlista.
Eller möjligtvis utlova lördagsgodis (som han egentligen inte får äta) bara för att få hem Noa från bibblan utan bråk och skrik.

Och ibland inträffar alla dessa opedagogiska saker på samma dag.
Typ en dag då man har varit vaken sen kl. halv fem (och då också varit vaken på natten när den väldigt överförfriskade maken ramlade in runt tretiden).
Typ idag ja.

Men ändå känner jag att jag i alla fall inte är dum i huvudet.

Som mamman på bibblan som med berått mod hugger tag i sin treårige sons luva när han springer iväg i ett trotsutbrott.
Vilket självklart resulterar i att han ramlar baklänges (och får antagligen riktigt ont också) varpå hon rycker upp honom genom ett fast tag i armen, och sen bär iväg honom i armen.

Eller som mamman på cafét som skriker på sin tvååring för att han har ett utbrott över att han egentligen ville ha köttbullar istället för pannkakor. Och som skriker "nu får du faktiskt SKÖTA DIG! Vi kan ju aldrig komma hit igen om DU ALLTID SKA VARA SÅ JOBBIG. Nu har du fått de här pannkakorna, SÅ ÄT UPP DEM FÖR FAN!"

Eller som pappan på Ica som slänger in sin tvååring i framsätet.
Utan bilbarnstol. Och kör sen iväg i världens fart. Och riskerar ungens liv.

Och det värsta är nästan att folk omkring inte reagerar. Det verkar bara vara jag som glor med öppen mun.
För alla andra är så vana.

För såhär är det tydligen ok att behandla sina barn i dagens Sverige.
Du får inte skrika på din hund, men ditt barn?
Äh, så länge ungjäveln lär sig lyda är det all good.