Visst kan man tycka att det suger (jag har en månad på mig innan jag fyller 25 och måste överge ungdomliga slangord till förmån för äldre, mer konservativa och seriösa ord, så jag tänkte köra hårt den tid jag har kvar.) att behöva gå upp kl. sex på en lördag.

Och visst kan man tänka sig att det vore skönare att sova vidare.
Och visst kan man tänka sig att ungjäklarna kanske kunde bygga en koja i sängen och leka lite tyst där.
Och visst kan det till och med hända att man väser fram det till barnet i sängen.

Men när man väl har tjatats upp ur koman sömnen, så finns det ändå en ljuspunkt.
Och nej, jag pratar inte om "kvalitetstid med barnen eftersom de är så mysiga på morgonen". Det är jag alldeles för trött för att uppskatta.

Nej, ljuspunkten jag talar om, silverkanten på mitt trötta moln är något så fantastiskt som "Lilla huset på prärien".

Egentligen inte så mycket för att jag tycker att serien är bra. Utan främst för att när jag väl har ångat upp mig över alla fel (Laura ska inte vara så mesig, Charles (pappan) ska vara mager och skäggig, hunden ska vara en bulldog etc etc etc) så är jag så ilsken och irriterad att jag är helt klarvaken och pigg.

Och så är det ju nostalgiskt också. Jag riktigt kastas tillbaka till när jag var 11 år och satt och eldade upp mig över alla felaktigheter. Ljuva nostalgi...