Jag har precis läst brevet från byggnadskontoret som säger "Ha ha, ni kommer inte att få bygga något hus inte. In your face! Bara för att ni har velat fram och tillbaka och till sist tagit er i kragen och kommit fram till ett beslut, har vi tänkt jävlas med er. Suck on it!" (Ja, exakt så stod det. Fast med lite fler paragrafer och hänvisningar till negativt beslut pga riksintresse för flyget och bullernivåer och sånt)

I alla fall, jag har precis läst det brevet och är ändå... glad? Alltså inte "åh vad kul att vår dröm om att flytta till den by där min mamma har växt upp och min morfar byggde upp sin gård har krossats"-glad. Men jag faller inte ner i ett svart hål. Jag har inte rusat till någon pizzeria för att tröstäta. Jag har inte beställt stora påsar godis för att tröstäta. Jag har inte ens gråtit.

Jag vet inte vad det är för fel på mig.
Vår?
Kärlek?
Prozac?