Jag är så trött på att det alltid beskrivs som så himla positivt att ha ett rikt känsloliv.
Att ha nära till sina känslor. Att lätt känna för något.

Det är inte så underbart alltid, det är faktiskt riktigt jobbigt.
Särskilt i kombination med att vara överanalyserande.

Det må vara tråkigt att vara avtrubbad,
men då slipper man i alla fall gråta på jobbet för att man har läst en sorglig dödsannons.

Jag skulle gärna slippa gråten.

Jag skulle gärna slippa att vara rädd så fort det är mörkt ute.
Jag skulle gärna slippa min tendens att bli blixtförälskad i fel person.
Jag skulle gärna slippa att bli så förbannat arg för ingenting.
Jag skulle gärna slippa att bli ledsen för inbillade tonfall hos vänner.
Jag skulle gärna slippa att vara så osäker på allting att en enkel tågresa blir ett stort projekt.
Jag skulle gärna slippa att vara så orolig för nära och kära så fort de är fem minuter sena hem.
Jag skulle gärna slippa att känna så förbannat mycket hela jäkla tiden.

Vad skönt det vore om jag kunde få vara lite neutral någon gång.
Och visst är det härligt att ha nära till skratt.
Att kunna bli glad hur enkelt som helst.
Att vara förtjust, lycklig, kär och galen.

Men när det så fort kan gå över till något annat känns det som att det ibland kunde vara skönt med en paus.
Jämna ut det lite.
Lite färre dalar, lite färre toppar.
Inte nog med att livet skulle bli mycket enklare.
Jag skulle nog vara lite enklare att leva med också.

Jag har hört att det ska finnas medicin mot sånt här.
Något på... v? Valium?