I vår familj är vi rätt dramatiska. Eller ok, vi ska tala klarspråk: vi är ena rediga drama queens hela högen.

När jag och maken bråkar låter det ungefär så här.

Jag: Varför är du så sur?
Han: För att du köpte en tröja jag tycker är ful.
Jag: Va? Det är ju min tröja! Jag vet inte om jag vill leva med någon som blir sur för att jag inte klär mig som han tycker passar sig.
Han: Nehej, men då flyttar jag väl då.
Jag: Ja gör det! Vi kan skiljas! Men kan vi vänta tills imorgon, för gästerna kommer snart och jag behöver att du gör en pajdeg.

Det här har smittat av sig på barnen. Noa, 4 år, ifall någon lämnar sovrummet när han vill att man ska stanna kvar:
"Här ligger jag alldeles ensam och ingen vuxen vill vara med mig. Min mamma och pappa vill inte vara med mig jag är helt ensam och jätteledsen och grååååter och ingen kommer in till mig!"

Det fattas bara att Emmy, 1.5 år, ska häva ur sig "va?! Tycker du att jag är tjock eller?" när bvc-tanten väger henne på hennes (Emmys alltså) 18-månaderskoll som väntar runt hörnet.