Ja, alltså inte sista dagen som i "imorgon hoppar jag från en bro" utan mer som i "på måndag börjar jag ett nytt jobb".
Och jag vet inte riktigt vad som väntar. Men en sak jag vet med säkerhet: jag kommer inte dela kontor med någon som jag kan sjunga duett till "Moulin Rouge" med. Och det kan ju vara lite sorgligt. Kanske vägs det upp av att kunna säga massor med saker om mina barn som någon inte redan hört till leda. Men ändock, jag känner att jag bör dedikera det här blogginlägget till Liza. (Jag skulle kunna blogga om en hemskans massa andra saker, men eftersom jag fortsätter vara proffsig trots min nya anställning elsewhere, väljer jag att inte göra det.)

Alltså. Till min room-mate Liza.

Måste man skriva något mer än så när man dedikerar något till någon? I såna fall tackar jag för utmärkt samarbete i "rädda ankungarna"-projektet. Jag vill lovorda hennes "rulla på ögonen åt märkliga citat"-kunskaper, och även hylla hennes förmåga att helt döda en konversation genom att bara tiga.

Och så är hon ju "otroligt trevlig" också enligt henne själv.