Jag har väntat länge på den här dagen. Självklart är jag lite nervös, vem skulle inte vara det. Men jag har ju väntat flera år, letat och tänkt och verkligen försökt få till det. Och nu äntligen kommer den här dagen.

Noa ska börja på ridskola!

Och jag ser genast framför mig hur det kommer bli:

"Alla barnen sitt nu upp på hästarna.
Noas mamma får gärna gå av den lilla a-ponnyn.
Då kan ni börja leda barnen framåt längs med spåret.
Noas mamma får gärna låta bli att försöka få hästen att röra sig under hennes tyngd.
Sen kan alla barnen stanna med sina hästar, så kan vi alla stirra elakt på Noas mamma som puttar undan de andra barnen i sin iver att filma sin son."

Noa har dock helt och fullt koll på vad han ska göra. Jag är impad:

"Jag ska rida på ridskola, på smååå hästar." (måttar upp typ en centimeterstor häst)
Och om ridläraren säger att han ska stanna så ska han: "Ropa på en vuxen så kommer den och hjälper mig. Sen ska jag och den lilla hästen hoppa såhär: skutt skutt skutt. Och vet du mamma? Ru hoppar, men Tiger, han skuttar!"

Det blir nog jättebra det där.