När man håller på att gå ner i vikt är det tydligen en trend att blogga om det. Vad man äter, hur man motionerar. Jag vet inte, men det känns som att om jag skulle ge det ett försök skulle min matblogg knappast hamna på förstasidan av någon hälsotidning.

Börja allting på tisdagen, genom att notera rekordlåg vikt. Alltså, rekordlåg som i "jag har inte vägt så här lite på sex år". Bli väldigt glad.
Väg dig sedan på onsdagen och upptäck att du har gått upp ett kilo. Få panik.
Ät bara yoghurt till lunch på onsdagen, för att försöka få bort det där kilot igen.
Gå sedan en lång halvsnabb lunchpromenad, efter att du bara har ätit yoghurt sedan kvällen innan.
Bli lagom snurrig av ansträngningen i kombination med det ynkliga matintaget.
Ät några av makens dumlekolor i ryslig fart för att höja blodsockret.
Väl tillbaka på kontoret: få känningar kring gallan och bli rädd över att dumlekolor kanske kan orsaka ett anfall.
Överdosera förebyggande gallstensmedicin.
Bli väldigt illamående på grund av medicinen.
Kräks lite på jobbtoaletten.
Oroa dig för att du luktar äckligt.
Ät fort upp några av de reklamgodisar du har liggande i en låda.
Förbanna dig själv i säkert en halvtimme över dessa godisar.
Få känningar av mensvärk.
Förstå sedan varifrån det där plötsliga extra kilot kom ifrån.
Slappna av.

Imorgon fortsätter vi med: "Hur världens kräsnaste människa ska försöka hitta en lunch som hon kan stå sig på en hel dag, eftersom hon inte kommer hem förrän klockan 23 och inte har tid till annan middag än en macka, samtidigt som den (lunchen) ska vara både fettfri och stadig och god."