What if....
För det första har vi hittat vårt drömhus. Och det vore ju en glad nyhet, om det inte vore för att vi omöjligen kan köpa det. Skitkul, verkligen.
För det andra har jag insett att jag faktiskt bara vill skriva. Det är det enda jag vill göra, jag vill skriva. Jag vill försörja mig på att skriva. Och det kommer ju inte heller hända, så återigen: skitkul, verkligen.
Ibland blir jag lite trött. Jag är trött på att vara smart och ha stora, högtflygande drömmar. Jag är trött på att tänka rationellt. Jag är trött på att vara medveten. Jag vill bara vara vanlig jäkla Svensson som blir superglad över ett heltidsjobb som personlig assistent, som köper hus utan att tänka sig för och som inte har större drömmar än om en riktigt fet platt-tv och en resa till Mallorca. Jag vill också trava runt med rosa döttrar och blåa pojkar och bara skita i att det är dåligt för ungarna. Jag vill också fnysa åt val och tänka att "alla politiker är ju likadana, men jag kan väl rösta på moderaterna för de lovar ju mer pengar i plånboken". Jag vill också nöja mig med skitlite.
Men icke sa nicke. Istället sitter jag här och är smärtsamt medveten om allting. Om att jag inte kan köpa drömhuset för vi har inte råd och det är inte bra läge nu. Om att jag faktiskt aldrig kommer kunna försörja mig på mitt skrivande. Om att världen är befolkad av idioter som inte tänker längre än näsan räcker. Bitterfitta, det är jag.
Och tänk då, vad jobbigt det måste vara för de riktigt begåvade. Eller nej just det, det är ju de som faktiskt kan uppfylla sina drömmar. Eller de riktigt medvetna och insatta då? Eller, nej just det - det är ju de som kan förändra något. Det är vi mittemellan som hamnar i kläm.
Missförstå mig rätt, jag är nöjd med mitt liv. Men det vore väldigt skönt att slippa drömma, längta, hoppas och strävas. Jag vill också nöja mig med en ny bil eller platt-tv.
Men, är det inte så alla tänker? Jag är rätt så övertygad om att flertalet människor är rätt så medvetna om sina liv, men inser glädjen i även små saker. Jag tror att man kan finna lika mycket glädje i små saker, som i stora, beroende på var man lägger ribban just då.
Som jag tex. jag har stora planer och drömmar för mig och mitt liv som liksom du känns rätt så ouppnåeliga, men jag skulle ändå finna en jäkla stor glädje i en platt-tv eller resa just nu, för det är ju en instant glädjekälla. Även om jag i det långa loppet ser att det är mina drömmar som gör min verkligt glad.
Typ.
Fast sen finns det ju en hel del ärkepuckon (aka. whitetrash mfl..) som inte har drömmar, ställer krav på sitt liv osv.. men jag tänker mer på mellanfolket.
Nej, det finns faktiskt människor som inte har särskilt stora drömmar alls. Alla har vi drömmar, men en thailandsresa fem år framåt är liksom inte lika ouppnåeligt som att bli riksdagsledamot eller vad man nu drömmer om. Att få fast tjänst (oavsett vilket jobb det är) är enklare än att kunna försörja sig på sitt skrivande. Eller är det så att man omedvetet anpassar sina drömmar efter sina kunskaper? Nej, det tror inte jag förresten. Jag tror att uppväxten har massor med saken att göra. Och ibland önskar jag att min mamma hade fått mig att tycka att ett fast jobb på konsum + ett radhus hade inneburit att alla mina drömmar uppfyllts, och man bara behöver lite resor eller nya prylar. Jag tror faktiskt inte att alla har stora, högtflygande drömmar.