Bloggsjuk
Det är lite otäckt när man börjar tänka i bloggväg. Typ "åh, det här skulle jag kunna blogga om - hur skulle jag skriva då?". Inte bara för att det tyder på ett märkligt intresse för att blogga, utan även för att det ger mig en ond aning om att jag lider av hybris. Jag menar - när jag ärligt börjar fundera på hur jag ska formulera ett inlägg om ostbågar... har det inte gått lite för långt då? Vem tror jag egentligen ska vara intresserad? Och så slår det mig - jag bloggar ju aldrig om saker som händer! Jag bloggar bara om saker jag tänker. Kan det vara så att jag tror att mina tankar är mer intressanta än vad som händer i livet? Är inte det höjden av egofokusering?
Och ändå, fastän jag vet detta, kan jag inte låta bli! Jag måste, jag vill och jag behöver delge er mina tankar. Det är viktigt att få formulera ett inlägg om ostbågar (varför finns det egentligen äckliga och goda ostbågar? Borde de inte smaka likadant, det är ju samma sort och samma företag (OLW) och så? Måste maila kundtjänst och fråga), jag känner ett behov av att sätta mina tankar på pränt.
Och när jag väl skriver inläggen, så inser jag hur mycket anglicismer jag använder. Eller, anglicismer och anglicismer - jag skriver på ren engelska! Varför? Lever jag med en engelsktalande människa? (Svaret för er som inte vet det, är nej) Och jag som alltid påstår att jag är så bra på att uttrycka mig, att jag älskar att formulera mig. Pyttsan! För att citera Kalle Anka: "Dubbel-bah!". Om jag inte ens kan hålla mig till mitt eget språk, hur bra är jag då? Är det inte lite sorgligt att behöva ta till ett annat språk för att kunna uttycka sig?
Jag menar, det finns ju precis lika bra uttryck på svenska:
"For fucks sake" - För bövelen!
" Oh. My. God." - Herre min skapare!
"Weird!" - Oerhört märkligt!
"Shit pommesfrites" - Jösses Amalia!
Ni ser - det svenska språket är ingalunda fattigt. Och det är ju lite coolare, eller jag menar, det är ju lite kallare att prata som i en söderfilm från 30-talet än som vilket Britney-kopia som helst. Yep - eller: jajamän!
Och ändå, fastän jag vet detta, kan jag inte låta bli! Jag måste, jag vill och jag behöver delge er mina tankar. Det är viktigt att få formulera ett inlägg om ostbågar (varför finns det egentligen äckliga och goda ostbågar? Borde de inte smaka likadant, det är ju samma sort och samma företag (OLW) och så? Måste maila kundtjänst och fråga), jag känner ett behov av att sätta mina tankar på pränt.
Och när jag väl skriver inläggen, så inser jag hur mycket anglicismer jag använder. Eller, anglicismer och anglicismer - jag skriver på ren engelska! Varför? Lever jag med en engelsktalande människa? (Svaret för er som inte vet det, är nej) Och jag som alltid påstår att jag är så bra på att uttrycka mig, att jag älskar att formulera mig. Pyttsan! För att citera Kalle Anka: "Dubbel-bah!". Om jag inte ens kan hålla mig till mitt eget språk, hur bra är jag då? Är det inte lite sorgligt att behöva ta till ett annat språk för att kunna uttycka sig?
Jag menar, det finns ju precis lika bra uttryck på svenska:
"For fucks sake" - För bövelen!
" Oh. My. God." - Herre min skapare!
"Weird!" - Oerhört märkligt!
"Shit pommesfrites" - Jösses Amalia!
Ni ser - det svenska språket är ingalunda fattigt. Och det är ju lite coolare, eller jag menar, det är ju lite kallare att prata som i en söderfilm från 30-talet än som vilket Britney-kopia som helst. Yep - eller: jajamän!
Kommentarer
Postat av: Gunilla
Om jag vill veta vad som har hänt så läser jag tidningen. Om jag vill veta vad folk tänker så läser jag bloggar. N'est-ce pas?
Trackback