Alla bloggar nu förtiden. Varenda jäkel har en blogg. Jag tror tamefan (får man svära i bloggar, har jag brutit mot osynliga bloggregler??) att mina katter har en blogg. Varför ska då inte jag ha en?

Visst, jag har en blogg. Där jag skriver om lilla busungen N. Vad han gör och så. Men jag då? Jag vill ju också ta del av den narcisstiska världen som säger "se mig, läs om mig, kommentera mitt liv". Et voilá: min alldeles egna blogg!

Det är här jag ska skriva om mitt oerhört intressanta liv. Just nu till exempel: tog jag olivolja istället för flytande margarin när jag ska fräsa räkorna till min pasta. Fatta vad wild and crazy: olivolja! Hur kan man inte vija läsa en blogg som tar upp såna saker? Det är ju som Seinfeld, en serie om ingenting. Min blogg handlar om ingenting, var är mina miljoner? Var är min kändisstatus?!

Namnet på bloggen? Tja, med tre katter och en kokoskorv (alltså N), känner* jag mig mest inslängd bland andras liv. Därför är det väl bra om jag bloggar så att jag ser att jag också har viktiga saker i livet. Som valet mellan olivolja och flytande margarin, typ. Inte för att det var ett val, flytande margarinet var slut.

(* Jag började stava "känner" med tj. Tjänner! Va?! Jag stavar aldrig fel, jag är språkpolisen de luxe! Detta måste vara ett tecken på att jag borde sluta skriva. Alltså: tills nästa gång!)