Den här hostan och förkylningen har knäckt mig. Så nu vet ni det. Jag är knäckt. Allt suger, jag orkar inte borsta håret utan att nästan svimma och kallsvettas, jag gråter kanske en gång i halvtimmen och vill mest självdö.

Den positiva mig ni kände är död och begraven. Hostan tog hennes liv. Kvar finns bara jag; bitter, sur, ledsen, trött, elak och knäckt. Tacka fan för att bebisen inte vill komma ut. Vem skulle vilja komma ut till en sån här mamma?